kontroll

Om jag står på en kant och det är en bra bit ner till vatten/mark/whatever så vill min kropp ibland hoppa. Inte för att jag plötsligt utvecklat något slags självdestruktivt beteende. Utan bara för att jag vet att jag inte får och inte borde. Samma om jag går förbi ett elstängsel som jag vet har hög el igång. Jag vill liksom bara ta i tråden med båda händerna bara för att se vad som händer.

En del impulser jag får gör jag faktiskt också. Kanske inte hoppar i stup och elchockar mig själv. Snarare sätter nålar i various places. Det är kul det också. Bara för att liksom. (dock så är det här inget ((och "tack gode gud" säger mamma nu)) "ny piercing-inlägg." )

'

Det här handlar om en kropp som gör lite vad den vill. Detta är Sofi Simon Grells kropp. Tjejen vars kropp gör lite vad den själv tycker och som inte har någon som helst kontroll över sina öppningar. Om en öppnas är det stor chans att en annan också gör det. Nyser hon - då är det fisar på köpet. Gäspar hon är det inte omöjligt att en rap kommer. (Munnen kanske bara är smart och tänker att "om munnen ändå är öppen kan jag spara tid på att rapa nu också...", förmodligen är det så.)

Hon är också tjejen som man inte längre kan smsa eftersom mobilen numera ligger i Themsen. Eftersom hennes hand fick tokryck och slängde ner den.

Fint och stilla satte vi oss på kanten efter en promenad. Mobilen försiktigt lagd 1½ m bakom oss för att inte råka glida ur handen och ner till råttorna, liken och kundvagnarna på flodens botten. Sofi vänder sig om för att, lika försiktigt som hon lagt ner den, ta upp mobilen för att se vad klockan är. Tänk dig att se ett ögonblick på 0,1 sekunder i slowmotion härnäst; Sofi lutar sig tillbaka, tar upp telefonen varpå handen börjar rycka åt alla håll och som till slut slänger iväg telefonen över kanten och ner i vattnet. Ett miniplums är allt som hörs och så var den borta. Innan den landat skriker Soff med äkta mansröst "NEEEEEJ!" och kastar sig efter den.

*(Ännu roligare hade historien nu varit om hon faktiskt också ramlat i vattnet men det gjorde hon inte.)*

Istället kastar hon sig bakåt, begraver huvudet i jorden och argskrattar. Jag, som är den ultimata personen att hantera såna historier, asgarvar. Skrattar så tårarna faktiskt rinner. sådär så man kippar efter andan, ni vet. Sofi skrattar också. Jag trodde hon grät ett tag och hejdade mitt skratt för att trösta henne men då kollar hon upp på mig, jord i hela ansiktet, panikskratt i rösten och säger "Emy VAFAN!"

Vi berättade historien för Anna och Richard varpå R säger att det är väl bara Sofi som kan lyckas göra nåt sånt. Sen berättade jag historien för mamma varpå hon säger "det är bara Sofi och du som kan lyckas med nåt sånt!".

'

Vaddå? Skulle JAG?

never.