Hejdå.

Det är ungefär 1 år och en vecka sen jag började skriva i bloggen. En blogg som har svält mest hela tiden på text och som tittat tårögd och snyftande på mig så fort jag startat datorn. Så nu tänkte jag avsluta värdigt. Den är ju, trots allt, väldigt fin. Det kanske blir en ny lite senare. Fast eftersom jag inte är i london längre känns det ju fel att låta den heta 'emygoeslondon'.

Då tror jag att jag ska skriva ungefär 100 förinställda inlägg som jag bara kan ta av så det inte blir någon klagan på dåligt engagemang.

'

Hursomhelst.

'

Lilla Ev har blivit stora tjejen. Närmare 2 år än 1. Det ÄR stort. Just nu är Walkers i Kenya och har det fint med familjen. Nästa vecka ska vi skypa och i April åker jag och Sofi och har det roligt i London. En hel vecka. Med favvobritishfamilies, favvotoddlers, favvoklubbar, favvoshopping i favvolondon. Det kommer bli så fint!

Just nu peppar jag för nyår imorgon. Detta gör jag genom att få munsår och stressaxlar. Det enda rätta. Spelar väl ingen roll om man har grym(ma) klänning(ar) om man har ett vindskydd mitt i ansiktet. Men vem bryr sig. egentligen.

Nu blabbar jag på om strunt när jag egentligen skulle skriva ett fint slut. äsch. Blabber är ju det jag är bäst på så varför ändra nu.

Jag kommer tillbaka någon gång. Jag säger till en stund efter.

Tacke london och Walker-family för att ni finns och förlåt bloggen för att jag inte visat ordentligt intresse.

'

Tack för mig. Vi ses. Ha det så bra. Lev väl. Krama någon. God jul och gott nytt år. och god fortsättning efter det.

london.

Just idag har jag exakt 23 dagar kvar tills sverige ska bli mitt boland igen. 23. Det är ingenting! A fart in space.

Det är konstigt att lämna en värld som varit min verklighet de senaste 8 månaderna. Hur kan det redan ha gått 8 månader? Nyss satt jag ju på arlanda med en kissblåsa som fylldes upp lika snabbt som ett shotglas och var påväg hit. Det är surrealistiskt.

Fortfarande kan jag få en såndär hoppig känsla i magen när jag är på tåget påväg in till London. Det är ju London liksom. En stad med fler invånare än hela Sverige, som har dubbeldäckade bussar omkringkörande överallt (tänker fortfarande på harrypotter när jag ser dom och blir glad...). En stad som aldrig sover och som har ALLT. Huvudstaden i det land som fått mig att säga engelska uttryck fast översatta till svenska och låta förvirrad och lätt efterbliven. Platsen där jag började säga 'the loo' istället för 'the toilet' och som fått mig att tycka att amerikaner är lata som inte pratar 'ordentlig' engelska. Storstaden som Emy-louise-lantis kan hela tubesystemet i.

Det här är stället som fick mig att växa in i mig själv. Som fick mig att inse vem jag är och vill vara.

Och för allt det är jag evigt tacksam. Fast nu är jag klar. Det finns ingenting mer för mig att hämta här.

Just nu iallafall.

För faktum är, att jag får en såndär hoppig känsla i magen av att åka hem också.

Thorpe park.

Sofi och Emy på nöjespark.

'

Det var väldigt mycket skrik. Typ när Sof tar ett enda djupt andetag innan 'Stealth' skjuter iväg oss (0-80 mph på 2 sek och sen upp 65 meter upp i luften på en bana och så ner igen.) och skriker så högt att bara hundar kunder höra henne och Mariah Carey skulle låta som en bas i jämförelse, heela åkturen.

Och även väldigt mycket skratt. Som när vi åkt färdigt 'Colossus' - berochdalbana med en 10loopskorkskruv och annat skoj. Och jag får ett panikskratt som inte slutar. Tillslut skrattar folk åt mig för att jag inte kan sluta."*fnitter fnitter* can you hear that girl?"

Medan jag inte längre får fram skrattljud utan istället sånadär gurglanden och korta andetag och grissnarkningar.

'

"Saw - the ride" var inget undantag för skratten och skriken. Jag, som vid tidigare upp-och-ner-vända-turer inte har bevisat mig bäst på att hålla maten nere, ser skeptisk ut men kör på ändå. Soff är cool och vill sitta längst fram.

Vi sätter oss på rad nummer 2 (en kompromiss), jag känner mig exited och pepp. Sofi får dödsångest. "Emy, säkerhetsgrejjen sitter inte åt ordentligt, jag kommer glida ut. SHIT Emy jag glider nu. Ser du? (försöker röra sig fram och tillbaka i stolen som sitter som klistrad på hennes behind) OMG! Det här är inte okej. AAH, jag får PANIK!".

Jag, som kände mig lugn, smittas av paniken och försöker lugna panikkällan genom att pedagogiskt säga "Sofi för i helvete skärp dig! Men guud Sofi håll käften. SLUTA NU!" För att avsluta med ett för högt "KÄÄFTEN!!!" och en hård slap på benet. Soff trodde jag vill hålla hand så hon greppar min ovänliga hand och jag börjar fladdra som en galning för att få henne att släppa.

När greppet väl är släppt är vi redan iväg. Det är kolsvart och vagnen åker upp och ner och runt och plötsligt känner jag något blött i ansiktet. "aaAAaahH! fick jag spya i ansiktet nu?!?!?!?!". Jag såg framför mig hur, när vi kom ut i ljuset igen, Soff skulle titta på mig och asgarva äcklat av en sörja i mitt face. Började hosta okontrollerat och skrika "kräktes nån på mig??! Seriöst Sofi, har jag en spya i ansiktet?!! OH MY GOD, nån la en pizza mitt i ansiktet på mig ELLER HUR?!!?".

Jag börjar febrilt torka mig och inser tillslut, av Spoffs okontrollerade skratt att det var vatten.

Efter det var det mest 100graders stup och looper med knivar uppstickade överallt. Allt såntdär som är bergochdalbanigt.

Vi kommer ur vagnen levande och går ut, går förbi där dom har bilderna, ni vet; som dom tar när man är som mest rädd och fulast. Och inser att dom filmat hela åkturen. En film på mig och Sofi när vi panikat oss igenom en rollercoaster med spyvatten och slaphållning av händer.

Jag sitter och tänker på det nu.

'

Varför OH VARFÖR köpte vi den inte?

kontroll

Om jag står på en kant och det är en bra bit ner till vatten/mark/whatever så vill min kropp ibland hoppa. Inte för att jag plötsligt utvecklat något slags självdestruktivt beteende. Utan bara för att jag vet att jag inte får och inte borde. Samma om jag går förbi ett elstängsel som jag vet har hög el igång. Jag vill liksom bara ta i tråden med båda händerna bara för att se vad som händer.

En del impulser jag får gör jag faktiskt också. Kanske inte hoppar i stup och elchockar mig själv. Snarare sätter nålar i various places. Det är kul det också. Bara för att liksom. (dock så är det här inget ((och "tack gode gud" säger mamma nu)) "ny piercing-inlägg." )

'

Det här handlar om en kropp som gör lite vad den vill. Detta är Sofi Simon Grells kropp. Tjejen vars kropp gör lite vad den själv tycker och som inte har någon som helst kontroll över sina öppningar. Om en öppnas är det stor chans att en annan också gör det. Nyser hon - då är det fisar på köpet. Gäspar hon är det inte omöjligt att en rap kommer. (Munnen kanske bara är smart och tänker att "om munnen ändå är öppen kan jag spara tid på att rapa nu också...", förmodligen är det så.)

Hon är också tjejen som man inte längre kan smsa eftersom mobilen numera ligger i Themsen. Eftersom hennes hand fick tokryck och slängde ner den.

Fint och stilla satte vi oss på kanten efter en promenad. Mobilen försiktigt lagd 1½ m bakom oss för att inte råka glida ur handen och ner till råttorna, liken och kundvagnarna på flodens botten. Sofi vänder sig om för att, lika försiktigt som hon lagt ner den, ta upp mobilen för att se vad klockan är. Tänk dig att se ett ögonblick på 0,1 sekunder i slowmotion härnäst; Sofi lutar sig tillbaka, tar upp telefonen varpå handen börjar rycka åt alla håll och som till slut slänger iväg telefonen över kanten och ner i vattnet. Ett miniplums är allt som hörs och så var den borta. Innan den landat skriker Soff med äkta mansröst "NEEEEEJ!" och kastar sig efter den.

*(Ännu roligare hade historien nu varit om hon faktiskt också ramlat i vattnet men det gjorde hon inte.)*

Istället kastar hon sig bakåt, begraver huvudet i jorden och argskrattar. Jag, som är den ultimata personen att hantera såna historier, asgarvar. Skrattar så tårarna faktiskt rinner. sådär så man kippar efter andan, ni vet. Sofi skrattar också. Jag trodde hon grät ett tag och hejdade mitt skratt för att trösta henne men då kollar hon upp på mig, jord i hela ansiktet, panikskratt i rösten och säger "Emy VAFAN!"

Vi berättade historien för Anna och Richard varpå R säger att det är väl bara Sofi som kan lyckas göra nåt sånt. Sen berättade jag historien för mamma varpå hon säger "det är bara Sofi och du som kan lyckas med nåt sånt!".

'

Vaddå? Skulle JAG?

never.

kär.

Jag kanske inte är så bra på att blogga. Kanske är det okej. Kanske borde jag sköta min bloggskyldighet mycket bättre. Jo det borde jag. Snart. Kanske.

'

Jag har hur som helst haft dom bästa, mest underbart härliga dagarna tillbaka i hemlandet de senaste 10 dagarna. Jag grät när jag landade - "skogar *snyft* och sjöar *harkel* överallt, det är s-hå-håh-å-så (*liten hulkning*) fiiiiiint". (fast med mycket mer värdighet och tystare...).

Jag log så mycket att kinderna värkte när jag ser mamma stå och vänta på mig på flygplatsen. Log ännu mer när jag fick väcka lillebror när jag kom tillbaka till huset bara för att få en kram och öste ur mig kärlek när pappa kom hem, i underbart skitiga kläder. Lycklig över hur skitigt det var överallt (ja, jag bor i englands pedanthus) var jag lyrisk över att lämna trosor och kläder över hela huset och sparka fotboll med hundhårsbollar. Även om jag faktiskt lät mina 6 månader av städträning lysa igenom lite ibland.

'

Hela enochenhalvveckan var en enda lång kärleksresa. Jag är kär i Sverige. Och i min familj. och min släkt. Jag är kär i kinapuffar och kär i fyllesnus. Jag är sådär töntkär i mina vänner och blir lite pirrig när jag tänker på att dom vill vara med en tönt som mig. Som är kär i skedar och kärlek och som fortfarande blir överlycklig när dom säger att jag är fin. Och som bara vill överösa dom med all kärhet jag har i mig.

Jag ville inte åka tillbaka men nu har jag lite energi att klara mig till om en månad när jag sverigeigar mig igen.

Med ännu mera kärlek.

ååååh. vad alla ni är bäst.

puss.

salt och kärlek

Hur kan 10 dagar gå så himla fort? 10 underbara dagar med de bästa vännerna (som jag fortfarande inte förstår at jag frivilligt är borta ifrån...) i Barcelona. Det blev allt jag hoppades på. Nu är jag englandshemma och bara väntar på 16juli då det är HEMhemma som gäller! Tills dess lever jag i mitt somriga sinne med drömmar om heta barcelonanätter. Höfterna har en fin färgskiftning och håret luktar fortfarande lite salt.

Trots den knarrigaste sängen EVER, en attentionhoe-duva utanför balkongen på morgonen och en plånbok fattigare blev det ett minne jag kommer tänka på med kärlek i hjärtat resten av livet.

På hur vi dansade tills solen gick upp, till alldeles för bra musik och med alldeles för svettiga pannor. På hur den snyggaste plånboken som någonsin gjorts, blev snodd med ALLT i. Inklusive hostelnycklarna vilket resulterade i en 4timmars lång dörrknackning. På randiga bakgatsbarer och 100-tals insmörjningar.

Och speciellt den obeskrivliga känslan av att se 2 av sina bästa vänner. Springa som i slowmotion för att mötas upp i något som inte ens kan beskrivas som 1000 kramar. Bara ren kärlek.

Jag lever en fin sommar.

'

'

"placa de catalunya . mitten ."

fast FÖDELSEdag också.

För jag har världens bästa lillebror och han fyller 17 idag.