lördag 21 augusti 2010

Thorpe park.

Sofi och Emy på nöjespark.
'
Det var väldigt mycket skrik. Typ när Sof tar ett enda djupt andetag innan 'Stealth' skjuter iväg oss (0-80 mph på 2 sek och sen upp 65 meter upp i luften på en bana och så ner igen.) och skriker så högt att bara hundar kunder höra henne och Mariah Carey skulle låta som en bas i jämförelse, heela åkturen.
Och även väldigt mycket skratt. Som när vi åkt färdigt 'Colossus' - berochdalbana med en 10loopskorkskruv och annat skoj. Och jag får ett panikskratt som inte slutar. Tillslut skrattar folk åt mig för att jag inte kan sluta."*fnitter fnitter* can you hear that girl?"
Medan jag inte längre får fram skrattljud utan istället sånadär gurglanden och korta andetag och grissnarkningar.
'
"Saw - the ride" var inget undantag för skratten och skriken. Jag, som vid tidigare upp-och-ner-vända-turer inte har bevisat mig bäst på att hålla maten nere, ser skeptisk ut men kör på ändå. Soff är cool och vill sitta längst fram.
Vi sätter oss på rad nummer 2 (en kompromiss), jag känner mig exited och pepp. Sofi får dödsångest. "Emy, säkerhetsgrejjen sitter inte åt ordentligt, jag kommer glida ut. SHIT Emy jag glider nu. Ser du? (försöker röra sig fram och tillbaka i stolen som sitter som klistrad på hennes behind) OMG! Det här är inte okej. AAH, jag får PANIK!".
Jag, som kände mig lugn, smittas av paniken och försöker lugna panikkällan genom att pedagogiskt säga "Sofi för i helvete skärp dig! Men guud Sofi håll käften. SLUTA NU!" För att avsluta med ett för högt "KÄÄFTEN!!!" och en hård slap på benet. Soff trodde jag vill hålla hand så hon greppar min ovänliga hand och jag börjar fladdra som en galning för att få henne att släppa.
När greppet väl är släppt är vi redan iväg. Det är kolsvart och vagnen åker upp och ner och runt och plötsligt känner jag något blött i ansiktet. "aaAAaahH! fick jag spya i ansiktet nu?!?!?!?!". Jag såg framför mig hur, när vi kom ut i ljuset igen, Soff skulle titta på mig och asgarva äcklat av en sörja i mitt face. Började hosta okontrollerat och skrika "kräktes nån på mig??! Seriöst Sofi, har jag en spya i ansiktet?!! OH MY GOD, nån la en pizza mitt i ansiktet på mig ELLER HUR?!!?".
Jag börjar febrilt torka mig och inser tillslut, av Spoffs okontrollerade skratt att det var vatten.
Efter det var det mest 100graders stup och looper med knivar uppstickade överallt. Allt såntdär som är bergochdalbanigt.
Vi kommer ur vagnen levande och går ut, går förbi där dom har bilderna, ni vet; som dom tar när man är som mest rädd och fulast. Och inser att dom filmat hela åkturen. En film på mig och Sofi när vi panikat oss igenom en rollercoaster med spyvatten och slaphållning av händer.
Jag sitter och tänker på det nu.
'
Varför OH VARFÖR köpte vi den inte?

måndag 2 augusti 2010

kontroll

Om jag står på en kant och det är en bra bit ner till vatten/mark/whatever så vill min kropp ibland hoppa. Inte för att jag plötsligt utvecklat något slags självdestruktivt beteende. Utan bara för att jag vet att jag inte får och inte borde. Samma om jag går förbi ett elstängsel som jag vet har hög el igång. Jag vill liksom bara ta i tråden med båda händerna bara för att se vad som händer.
En del impulser jag får gör jag faktiskt också. Kanske inte hoppar i stup och elchockar mig själv. Snarare sätter nålar i various places. Det är kul det också. Bara för att liksom. (dock så är det här inget ((och "tack gode gud" säger mamma nu)) "ny piercing-inlägg." )
'
Det här handlar om en kropp som gör lite vad den vill. Detta är Sofi Simon Grells kropp. Tjejen vars kropp gör lite vad den själv tycker och som inte har någon som helst kontroll över sina öppningar. Om en öppnas är det stor chans att en annan också gör det. Nyser hon - då är det fisar på köpet. Gäspar hon är det inte omöjligt att en rap kommer. (Munnen kanske bara är smart och tänker att "om munnen ändå är öppen kan jag spara tid på att rapa nu också...", förmodligen är det så.)
Hon är också tjejen som man inte längre kan smsa eftersom mobilen numera ligger i Themsen. Eftersom hennes hand fick tokryck och slängde ner den.
Fint och stilla satte vi oss på kanten efter en promenad. Mobilen försiktigt lagd 1½ m bakom oss för att inte råka glida ur handen och ner till råttorna, liken och kundvagnarna på flodens botten. Sofi vänder sig om för att, lika försiktigt som hon lagt ner den, ta upp mobilen för att se vad klockan är. Tänk dig att se ett ögonblick på 0,1 sekunder i slowmotion härnäst; Sofi lutar sig tillbaka, tar upp telefonen varpå handen börjar rycka åt alla håll och som till slut slänger iväg telefonen över kanten och ner i vattnet. Ett miniplums är allt som hörs och så var den borta. Innan den landat skriker Soff med äkta mansröst "NEEEEEJ!" och kastar sig efter den.
*(Ännu roligare hade historien nu varit om hon faktiskt också ramlat i vattnet men det gjorde hon inte.)*
Istället kastar hon sig bakåt, begraver huvudet i jorden och argskrattar. Jag, som är den ultimata personen att hantera såna historier, asgarvar. Skrattar så tårarna faktiskt rinner. sådär så man kippar efter andan, ni vet. Sofi skrattar också. Jag trodde hon grät ett tag och hejdade mitt skratt för att trösta henne men då kollar hon upp på mig, jord i hela ansiktet, panikskratt i rösten och säger "Emy VAFAN!"
Vi berättade historien för Anna och Richard varpå R säger att det är väl bara Sofi som kan lyckas göra nåt sånt. Sen berättade jag historien för mamma varpå hon säger "det är bara Sofi och du som kan lyckas med nåt sånt!".
'
Vaddå? Skulle JAG?
never.