ödet ibland mer än ibland.

Att åka som aupair innebär ofta att gå igenom en förmedling. Det var det meningen att även jag skulle göra, jag var t.o.m. anmäld och betalad för och allt. Men saker och ting blev inte som planerat. Efter att jag inte hört något från förmedlingen på typ 2-3 månader så bestämde jag mig för att dom inte var nåt att ha (fast det sa jag inte till dom..).

Och då hände det! Som sända från ovan snubblade min mormor över familjen med stort F (bara för att det är dit jag ska). Så jag struntade i allt vad förmedling är och åker privat istället.

Det är häftigt vad tillfälligheter kan ändra och skapa nya tillfälligheter. Om inte mormor hade sprungit på en gammal arbetskamrat och börjat prata så hade inte hon fått veta att jag ville åka som aupair och då hade jag förmodligen inte varit på väg nu.

En annan tillfällighet är att jag och en av mina bästa vänner Sofi satt och pratade om aupairadet för nån månad sen och skämtade om att hon kunde följa med mig. Och att sedan "min" familj, för någon vecka sen, frågar om inte jag känner någon som vill komma och aupaira hos deras bästa kompisar som bor 5 minuter från där jag kommer bo.

Det är såna saker som får mig att tro på ödet.

Förstå att tillbringa 8 månader i London tillsammans med en vän och jobba tillsammans och leva livet. Låter underbart i mina öron. Det kanske händer, vem vet?