torsdag 9 september 2010

london.

Just idag har jag exakt 23 dagar kvar tills sverige ska bli mitt boland igen. 23. Det är ingenting! A fart in space.
Det är konstigt att lämna en värld som varit min verklighet de senaste 8 månaderna. Hur kan det redan ha gått 8 månader? Nyss satt jag ju på arlanda med en kissblåsa som fylldes upp lika snabbt som ett shotglas och var påväg hit. Det är surrealistiskt.
Fortfarande kan jag få en såndär hoppig känsla i magen när jag är på tåget påväg in till London. Det är ju London liksom. En stad med fler invånare än hela Sverige, som har dubbeldäckade bussar omkringkörande överallt (tänker fortfarande på harrypotter när jag ser dom och blir glad...). En stad som aldrig sover och som har ALLT. Huvudstaden i det land som fått mig att säga engelska uttryck fast översatta till svenska och låta förvirrad och lätt efterbliven. Platsen där jag började säga 'the loo' istället för 'the toilet' och som fått mig att tycka att amerikaner är lata som inte pratar 'ordentlig' engelska. Storstaden som Emy-louise-lantis kan hela tubesystemet i.
Det här är stället som fick mig att växa in i mig själv. Som fick mig att inse vem jag är och vill vara.
Och för allt det är jag evigt tacksam. Fast nu är jag klar. Det finns ingenting mer för mig att hämta här.
Just nu iallafall.
För faktum är, att jag får en såndär hoppig känsla i magen av att åka hem också.