vue

Joo. Bion hjälpte faktiskt. Eller det kan ha varit att sjunga SpiceGirls på okänd väg letande efter stationen. Det faktum att faktiskt ge sig iväg till en stad man aldrig varit i, med ett tåg man aldrig åkt, för att hitta en plats där man aldrig varit gör att man bli lite uppiggad. Iochförsig känns det som om det är det enda vi gör nuförtiden. Och jag gillar det.

Tim Burton vet verkligen hur man gör film. Alice in Wonderland var inget undantag. Mad Hatter är underbar. Min typ av film helt klart. Kulturintaget denna helg har varit finfin.

PizzaHutpizzan efteråt var också perfa och sällskapet var ultimat. Att bli försökuppraggad på på vägen hem var liksom bara en självklar avslutning på kvällen. Any other night. Han var tydligen en på 10 000. Som sedan utökades till en på 10 000 000. I guess I missed out.

Jag känner mig slowmotionig. Det är som om jag har ludd mellan hjärnan och mina nerver. Så när hjärnan skickar ut signaler får dom med sig lite ludd som gör allt lite suddigt och mjukt. Det känns lite som att sväva. En kärlekskänsla fast den är riktad mot allt och inte nån specifik.

Livet kan vara fint trots snor i näsan och tease i halsen.

Men det kanske går att sova bort snot och ret.

Jag prövar.